Enkelt, men inte lätt

Hej käraste kristna syskon, nu vill jag vända mig speciellt till er (ni andra får gärna stanna kvar ni också). Visst är det så att hela världen tillhör Gud; vi kan dra landgränser och till och med flytta dem genom överenskommelser eller krig. Vi kan köpa mark och i viss mån hindra andra från att vara där. Vi kan dra en linje i ett dubbelrum och säga ”Den här sidan är min och den där sidan är din”. Vi kan göra så mycket, men inga land- eller tomtgränser kommer att ändra på det faktum att det är Gud som har den absoluta äganderätten till allt, eftersom det är han som har skapat allt. Tror vi sedan att Gud är vår Fader erkänner vi samtidigt all världens befolkning som våra syskon. Då kommer min fråga: Varför ser vi det inte som vårt ansvar att ta hand om våra egna syskon? Vi ser utländska tiggare på gatan, men tycker att ansvaret ligger på deras ursprungsländer. Den absoluta utopin vore ju förstås att alla länder verkligen skulle ta hand om sin egen befolkning, men att fullkomligt strunta i våra syskon som har det svårt på grund av brister i ursprungslandet går stick i stäv med inte bara vår tro utan också mycket av det arbete vi bedriver. Vi skickar gärna pengar till människor som har det svårt i sina egna länder, men när de kommer hit vänder vi ryggen åt dem. Det är som om det blir för svårt att älska någon som kommer för nära inpå, när någon kommer så nära att det inte går att glömma ens för ett tag. Moder Teresa har sagt ”Att följa Jesus är enkelt, men inte lätt. Älska till det gör ont, och älska sedan ännu mer”. Tyvärr verkar vi bara tillåta oss själva att älska tills det känns gott inombords eller tills plånboken känns lite lättare, men vi är inte kallade att älska lite lagom utan att till och med älska våra fiender, göra gott mot de som hatar oss, välsigna de som förbannar oss och be för de som skymfar oss (luk 6:27-28). Är det för svårt, be Gud om hjälp.

/Jenny