Reportaget om oljan som blev en kamp för bläcket

De två frilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson tog sig den 28 juni 2011 illegalt över gränsen mellan Solmalia och Etiopien för att ta reda på sanningen om oljebolagens roll i den konfliktfyllda provinsen Ogaden. Fem dagar senare blev de gripna av etiopisk militär och en 14 månaders omskakande fängelsetid tog sin början.

”Efter en Kafkaartad rättegång dömdes vi till elva års fängelse för terroristbrott”, skriver författarna i baksidestexten.  ”Och vi var långt ifrån ensamma. I fängelset satt journalister och politiker som dömts på löpande band för att de inte hade gått i diktaturens ledband. Vår skildring förvandlades till en historia om bläck.”

I september 2012 blev Martin och Johan frigivna efter en lång och in i det sista oviss process och nu i september 2013 kom deras reportagebok ”438 DAGAR” ut, en bok som har undertiteln ”Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar”.

På 360 fängslande och mycket välskrivna sidor förmedlar de två journalisterna sin dramatiska och skakande berättelse. Den växlar smidigt och smart mellan flera fascinerande nivåer och har en nerv som bär genom precis hela reportaget, från första sidan till sista.

Boken handlar om politik och pengar, om det svarta guldets makt att samtidigt skapa rikedom och misär, om den cyniska och förnedrande behandlingen av de människor som bor där oljan ska utvinnas och därför måste bort från området med övergrepp och stora lidanden som följd.

Den handlar om de omänskliga förhållanden som råder i etiopiska fängelser och de ofattbara kränkningar av mänskliga rättigheter som en diktatorisk statsapparat regelmässigt och i stor omfattning tar sig rätten att utöva på de personer som av olika anledningar har satts i fängelse.

Den handlar om författarnas egen personliga resa att drastiskt och våldsamt förflyttas från frihet till fångenskap, från välordnat liv till kaos, från att vara rättighetskämpar för andra till att själva vara offer för rättsröta, juridiskt godtycke och storpolitiskt spel.

Och boken handlar framför allt om att till varje pris försvara och stå upp för mänskliga fri- och rättigheter, särskilt då press- och yttrandefrihet. ”Vi som journalister kan aldrig vara tysta om kollegor grips”, säger Martin Schibbye nu efteråt i ett panelsamtal om ”438 DAGAR” på Bok&Biblioteksmässan i Göteborg den 28/9.

”Det principiellt journalistiska i boken”, fortsätter han, ”är att vi inte kan nöja oss med den utrikesjournalistik som bara citerar ena sidan”. Försvaret för det fria ordet och journalisters rätt att rapportera även från stängda zoner har en oerhörd tyngd i boken.

”Vi har fått möjlighet att under 14 månader dela livsvillkoren med några av världens mest utsatta människor och vittna om det”, säger Martin Schibbye i panelsamtalet. ”Det bär både på en möjlighet och ett ansvar.”

”438 DAGAR” tar det ansvaret. Den är stark, engagerande och mycket angelägen. Jag har läst den med stor behållning och lade den ifrån mig både med tacksamhet till Schibbye & Persson för att de har skrivit den och med en förnyad övertygelse att kampen för mänskliga rättigheter måste fortsätta på alla tänkbara fronter.

”Vi har skrivit oss fria”, säger Martin Schibbye om de senaste tolv månadernas bearbetning av allt de varit med om. Hur underligt det än kan låta, lyckas de att i denna sin egen skrivandets frihetsprocess ta sina läsare med in i fångenskapen för några snabbt flyende lästimmar. Det är omskakande. Det känns som att tiden står still. Eller som att den aldrig tar slut.

Budskapet är kristallklart: Ordet har makt. Därför finns det hopp. Det visar denna berättelse om journalistikens villkor och vikt med osedvanlig kraft.

/Otto Rimås

Ytterligare tips: 

Lyssna gärna också på Jessica Gedins intervju med Martin Schibbye i SVT:s Babel den 8/9 2013. 

Läs gärna artikeln "Först nu känns det som att vi är fria" i DN 13/9 2013.
Köp boken, exempelvis här.

Foto: Otto Rimås

China Blue

”De som inte jobbar hårt idag, får jobba hårt imorgon med att söka nytt jobb”

Dokumentären ”China blue” som skildrar Kinas jeansindustri upplyser oss om hur hemskt arbetarna har det för att ge oss ett par billiga jeans i affären. Den 1 timme långa dokumentären visade hur barn och kvinnor får jobba under fruktansvärda omständigheter på fabriker i städerna. 130 miljoner kineser flyttar från landsbygden till städerna för att kunna jobba på fabrikerna i takt med den globaliserade ekonomin.

Vi fick följa en tjej och hennes arbete på en jeansfabrik i Kina. Hon fick lämna sin familj som bodde ute på landsbygden för att kunna tjäna ihop pengar till familjen. På jeansfabriken får arbetarna jobba 7 dagar i veckan och får ibland bara sova 2 timmar per natt. Ledighet var inte att tala om.

Dokumentären visar hur de jobbar under stor press och blir de sjuka byts de snabbt ut och förlorar sitt jobb. Lönerna som de anställda får är extremt låg och ofta kommer lönen försent eller inte alls. Här finns inga rättigheter, inga minimilöner eller moral överhuvudtaget.

Anledningen till denna misär är att vi i västvärlden vill ha billiga jeans och att cheferna på jeansfabrikerna därför måste pressa arbetarna allt mer.

Dokumentären visar också ett annat perspektiv, nämligen mannen som har hand om fabriken och förhandlar med köparna om deras beställningar. Det var svårt att få en rättvis bild av denna man tycker jag. I första hand verkar han orättvis, omoralisk och lät sina anställda leva under hemska förhållanden. Han följde inga utav landets lagar när det gällde hans anställdas rättigheter, trots att han själv varit polis. Samtidigt märker man hur extremt pressad marknaden är. Konkurrensen är väldigt stor och priserna pressas hela tiden. För att fabrikerna ska kunna konkurrera på marknaden överhuvudtaget så måste dem gå med på lägre priser på jeansen vilket i sin tur leder till att fabrikerna drar ner de anställdas löner och villkoren försämras för dem. Fabrikens ekonomi och arbetarnas villkor går inte hand i hand. Fabriker som väljer att ha minimilöner och låter sina arbetare få sina raster och tillräckligt med sömn, dem fabrikerna har ingen chans på marknaden. Vi konsumenter vill ha så billiga jeans som möjligt och med bra kvalité och då ökar vi efterfrågan på dessa jeans. Men vi tänker inte på de arbetarna som är längst ner i kedjan och som påverkas av detta. Det blir som en ond cirkel där de fabriker som ger lägst löner till sina anställda får mest ordar och kunder. 

Jag blev chockad när jag såg den här dokumentären och fick se hur dåligt de anställda på fabriken har det. Jag blir inspirerad till att ta reda på hur jag kan skapa efterfrågan på jeans som görs under rätt omständigheter. Istället för att betala 1500 kr för ett par Replay-jeans där du bara betalar för märket så kan man lägga dem pengarna på ett par jeans som gjorts under schysta förhållanden. Hur ska vi kunna sätta stopp för detta fruktansvärda? Det finns såklart saker som går att göras åt saken. Som konsument kan man köpa jeans och andra kläder från märken som försäkrar att de är gjorda i bra arbetsmiljöer för arbetarna. Man kan också påverka affärer genom att öka efterfrågan av bra kläder. Affärer och företag har stor makt när de gäller vilka leverantörer de väljer. Men för att få en affär eller ett företag att vilja lägga tid på detta så måste vi konsumenter ligga på och visa varför det är så viktigt. Därför är en sådan här dokumentär bra för att inspirera konsumenterna till att försöka sätta stopp för detta.

/Olivia Wallengren 

Byt till eko

I en kommentar fick vi en länk till den här schyssta videon där Anders och Måns på uppdrag av Naturskyddsföreningen reder ut begreppen oekologiskt och ekologiskt, apropå hur bananas det är med besprutade bananer. Heja! 

/Jenny

Vilka är farligast - kristna eller ateister?

Många lever i tron att kristendom och religion i allmänhet är den främsta källan till krig genom historien och orsaken till flest människors onaturliga död i förtid. Detta stämmer inte alls. Robin Schumacher har på Christian Apologetics & Research Ministry publicerat en intressant sammanställning av hur många människoliv som gått till spillo i krig och diktaturförtyck under olika regimer och kan konstatera att religiösa krig bara står för 7% och fyra av dessa är islamiska. Alla övriga religioner, inklusive kristendomen, står sammanlagt för 3%. Detta medan ateistiska diktatorer som Josef Stalin, Mao Zedong m.fl. tagit livet av många miljoner vardera. Det här rättfärdigar förstås inte de felsteg som gjorts av människor som kallat sig kristna, men kristofober borde ändå få något att tänka på - vilket är egentligen farligast: kristendomen eller ateismen?

//Cecilia

När saker och ting går Bananas

Ett stort, stort företag som tänker att de anställda är små, små arbetare. Där har vi Dole Food Company. Dokumentärfilmen Bananas!* visar hur lite det går att bry sig om att människor som man har arbetsgivaransvar för har farliga arbetsförhållanden. Det är häpnadsväckande och fruktansvärt.

Advokaten Juan Dominguez, själv latinamerikan, tar på sig att stå upp för fruktarbetarna som jobbade för nuvarande Dole Food Company i Nicaragua på 70-talet och utsattes för det giftiga bekämpningsmedlet DBCP. Arbetarna vill stämma Dole och kräva dem på skadestånd för att företaget valde att fortsätta använda giftet till sina bananplantager trots att det förbjöds i USA . Detta gjorde att arbetarna drabbades av bl a sterilitet. Filmen dokumenterar rättsprocessen och vi får möta några av arbetarna och deras familjer. Mest får vi följa Juan i hans arbete att fälla Dole. Han liknar sin advokatfirma vid David och Dole vid Goliat. Och det är ungefär så det är. Det är den största rättsprocessen i sitt slag.

Frågor kring människovärde, storhetsvansinne, likgiltighet, oansvar, miljöförstöring och trovärdigt engagemang väcktes efter att vi sett filmen.

Kuriosa: I extramaterialet berättar regissören Fredrik Gertten om ett sammanträde med Doles ägare, David H. Murdock, född 1923. David har som passion att försöka leva till den höga åldern av 120 år och är vegetarian och frukterian. Fredrik kunde inte motstå att där och då vid sammanträdet påpeka att Davids anställda på bananplantagerna knappt blir över femtio år. Davids svar på det är okänt. Det är också okänt om David äter sina egna giftbesprutna bananer.

Tack gode Gud för Fair Trade-bananer. Och för bojkott av Dole-bananer.

//Anna

Enkelt, men inte lätt

Hej käraste kristna syskon, nu vill jag vända mig speciellt till er (ni andra får gärna stanna kvar ni också). Visst är det så att hela världen tillhör Gud; vi kan dra landgränser och till och med flytta dem genom överenskommelser eller krig. Vi kan köpa mark och i viss mån hindra andra från att vara där. Vi kan dra en linje i ett dubbelrum och säga ”Den här sidan är min och den där sidan är din”. Vi kan göra så mycket, men inga land- eller tomtgränser kommer att ändra på det faktum att det är Gud som har den absoluta äganderätten till allt, eftersom det är han som har skapat allt. Tror vi sedan att Gud är vår Fader erkänner vi samtidigt all världens befolkning som våra syskon. Då kommer min fråga: Varför ser vi det inte som vårt ansvar att ta hand om våra egna syskon? Vi ser utländska tiggare på gatan, men tycker att ansvaret ligger på deras ursprungsländer. Den absoluta utopin vore ju förstås att alla länder verkligen skulle ta hand om sin egen befolkning, men att fullkomligt strunta i våra syskon som har det svårt på grund av brister i ursprungslandet går stick i stäv med inte bara vår tro utan också mycket av det arbete vi bedriver. Vi skickar gärna pengar till människor som har det svårt i sina egna länder, men när de kommer hit vänder vi ryggen åt dem. Det är som om det blir för svårt att älska någon som kommer för nära inpå, när någon kommer så nära att det inte går att glömma ens för ett tag. Moder Teresa har sagt ”Att följa Jesus är enkelt, men inte lätt. Älska till det gör ont, och älska sedan ännu mer”. Tyvärr verkar vi bara tillåta oss själva att älska tills det känns gott inombords eller tills plånboken känns lite lättare, men vi är inte kallade att älska lite lagom utan att till och med älska våra fiender, göra gott mot de som hatar oss, välsigna de som förbannar oss och be för de som skymfar oss (luk 6:27-28). Är det för svårt, be Gud om hjälp.

/Jenny

Catfish

I förra veckan tittade klassen på dokumentärfilmen Catfish, vilken handlade om lögner i samband med nätkontakter. Den tog även upp vad som kan hända då en lögn utvecklar sig till oräkneligt många lögner att man till slut börjar tro att de är sanna medan de sårar någon annan.

  Internet som kommunikationsmedel är både ett smidigt och praktiskt sätt att kommunicera med människor över hela världen. En av de främsta fördelarna med internet som kommunikationsmedel är att det sparar tid då man kan nå människor snabbt och effektivt.

  Trots alla fördelar med internet finns det däremot många nackdelar också. Tanken att man aldrig till 100 % kan veta vem man kommunicerar med, vem som sitter framför den andra skärmen är något som inte många funderar över. De flesta tar för givet att den man tror sig kommunicera med också är den som befinner sig framför den andra datorn. Denna ovisshet kan utnyttjas då folk identifierar sig som någon annan och låter andra tro på den påhittade karaktären, vilket upprör och sårar människorna i fråga.

  Det var detta som hände Nev, huvudkaraktären i dokumentärfilmen. Han skickades mail och tavlor bland annat från en åttaåring tjej i Michigan vid namn Abby. Tavlorna föreställde porträtt av människor i det vardagliga livet och var egentligen en aning för avancerade för en åttaåring att måla. Däremot ifrågasatte aldrig Nev detta faktum eller någon annan information som familjen givit honom.  

  Under åtta månader lär Nev ”känna” en hel familj vars information till slut faller då Nev och hans vänner börjar kolla upp dem. Familjen visar sig inte vara den familj de utgett sig för, vilket sårar Nev då han fattat tycke för Abbys storasyster Megan.  

 

  Vad är det som får människor att ljuga för varandra över internet? I detta fall visade det sig att mamman Angela gett hela sitt liv åt att ta hand om sin mans två handikappade söner, vilka är helt beroende av henne. Dessutom hade hon lagt sina egna drömmar åt sidan för att göra plats åt familjen. Angela var med andra ord en mycket omtänksam person med ett stort hjärta även om hon funderade över det liv hon kunde ha levt om hon inte lagt drömmarna på hyllan. Det jag tror händer med en människa som tränger undan sina drömmar och slutar drömma, är att denna vill hitta något annat att fylla tomrummet i hjärtat med. Människor som inte är tillfreds med sin tillvaro fantiserar gärna och låter ibland fantasin bli tillräckligt stark att den till slut känns verklig. Nätet bidrar till att göra fantasin ännu mer verklig då det inte finns någon som med en gång kan lista ut vad sanningen är.

  Sedan tror jag också det kan ha att göra med att man vill ha bekräftelse från omvärlden att man existerar, vilket man kan få genom nätet eftersom kontaktnätet är väldigt utbrett. Däremot tror inte jag att en lögn kan fylla varken tomrummet efter drömmar eller bekräftelse. En fantasi eller en påhittat tillvaro kommer alltid inför sanningen att vara just det, påhittad. 

//Rebecca C 

Ta ansvar, Boliden!

1985 dumpade gruvbolaget Boliden 20 000 ton giftigt gruvslam i norra Chile. Slammet innehåller minst 17% arsenik och dessutom höga halter av andra toxiska ämnen som bly och kvicksilver. Det chilenska bolaget Promel som skulle hantera avfallet på ett säkert sätt visade sig vara helt oförmöget att göra det och valde istället att helt enkelt lägga slammet i en stor hög i den lilla fattiga byn Polygono utanför staden Arica.

Slammet torkade och har nu i 29 år yrt som torrt och giftigt damm bland barn som leker och bybor som rör sig i området. Följderna har blivit katastrofala för hundratals personer med cancer, missbildningar, missfall och andra allvarliga hälsoproblem.

”Det är gruvföretaget Bolidens avfall som har gjort barnen sjuka”, säger filmaren Andréas Rocksén i den prisbelönta filmen "Blybarnen"  från 2009. ”Det kommer från smältverket Rönnskär. Men varför ligger det där?”.

DN:s framsida den 13/9

Nu stämmer 707 personer från staden Arica Boliden på 90 miljoner kronor. Giftskandalen från 1985 lever med andra ord i högsta grad. Det kan man tyvärr inte säga om de stora förlorarna i denna långdragna och bedrövliga historia, barnen och de fattiga byborna.

Dagens Nyheter rapporterar idag, den 16/9, utförligt om den nya utvecklingen av fallet och ger en informativ bakgrund till hela historien.

Det är skrämmande läsning som väcker många frågor om ansvar och moral. Men Bolidens svar genom informationschefen är nedstämande: ”Ansvaret är inte vårt”.

"Ett bolag som idag vill vara trovärdigt och arbetar för hållbarhet borde också vara intresserat av att rensa upp sin gamla smutsiga byk", sa Göran Starkebo, advokat för byborna, i SVT:s Rapport i ett inslag om ärendet ikväll. Det är bara att hålla med.

Kom igen nu Boliden, visa storhet, kurage och moral! Sök inte den lägstanivå som avtal och lagrum möjligen kan öppna för. Glid inte på ansvaret. Det vore oanständigt att tillåta också en moralens förgiftningsskandal ovanpå allt annat. Gör allt som står i er makt att rätta till det som gick så fel, även om det har gått lång, lång tid. Överträffa er själva, ta mer ansvar än vad ni kan komma att tvingas till. Bidra istället  till upprättelse för de drabbade på alla sätt ni kan.

Annons på sid 7 i DN den 13/9

Som genom en osannolik tillfällighet ger Frälsningsarmén, naturligtvis helt ovetande, en uppfordrande aspekt på skandalen på uppslaget före i dagens DN genom sin helsidesannons ”Nu tar vi ner Gud på jorden”.

”Vare sig du har en tro eller inte, så håll med om att det behövs lite mer kärlek här på jorden”, skriver de i annonsen. ”Barn blir hemlösa. Gamla och sjuka lämnas ensamma… Samtidigt står etablissemanget ofta bara och tittar på. Visst, det pratas väldigt mycket, men man skulle vilja se fler konkreta åtgärder. Vi i Frälsningsarmén uttrycker vår tro genom handlingarna… vi tror ju att Guds kärlek är med oss hela tiden. Det gäller bara att ta emot den här nere på jorden. Särskilt när det råder brist på den varan.”

Boliden, gör som Frälsningsarmén. Ta ner Gud på jorden.

I Polygono i Chile.

/Otto Rimås

Uppföljning 17/9: Idag följer DN upp med fler angelägna artiklar om giftskandalen, både på nyhetsplats och på DN Debatt.

Foto: Otto Rimås

Mindre kött åt folket!

För en tid sedan röstade min hemkommun igenom förslaget att införa köttfria måndagar på alla kommunala skolor (vill du veta mer om satsningen Köttfri Måndag klicka här). En undersökning på kommunens hemsida visade att:

• 415 personer tyckte att förslaget var kanonbra.
• 363 personer tyckte att tanken var god, men att eleverna borde få bestämma själva om de ville äta vegetariskt eller inte.
• 156 personer tyckte att förslaget var fruktansvärt.

Tyvärr fanns inget forum för att utveckla sitt svar (personligen är jag väldigt nyfiken på hur de 363 personer som tyckte att barnen själva skulle få välja huruvida de ville äta vegetariskt eller inte resonerade, jag menar de får ju aldrig välja mat annars och 100% vegetariska pannkakor är ju alltid superpoppis) men i allmänhet brukar de negativa rösterna för vegetarisk mat lyfta fram sådant som att man inte blir mätt, man får inte tillräckligt med proteiner, det är inte gott etc. etc. Jag har inga vetenskapliga bevis eller något sånt men jag tror att män generellt sätt är mer skeptiska till vegetarisk mat än kvinnor. Kanske är det för att kött är typiskt ”manligt” och att man ”inte kan” bygga muskler utan det. Ha ha tji fick ni. http://metronews.ca/news/toronto/789154/vegan-strongman-shoulders-550-kg-unofficially-breaks-world-record/ Här har vi bara världens starkaste man som inte ätit en köttbit på 7 år. Nej jag försöker inte få er alla att bli veganer (det verkar oerhört knökigt och köttbullar är ju för gott) men om den här killen kan klara detta borde nog alla klara av en köttfri dag i veckan.

Är du inte helt övertygad om att införa en köttfri dag? Här kommer lite fakta som förhoppningsvis kommer ändra på det.

• 1kg nötkött motsvarar 25 mils bilåkning räknat i utsläpp av växthusgaser.
• 79,5% av skogsskövlingen i brasilianska Amazonas kommer från boskapshållningen.
• Den ökade köttkonsumtionen gör att mer spannmål används som djurfoder istället för mat, spannmålspriserna ökar och gör att människor som redan har svårt att få mat så de klarar sig får det ännu svårare.
• 67% av de djur som blir mat föds upp industriellt i stora fabriker. Det innebär ofta stort lidande för djuren.
  
  

  

  Det som ser ut som svensk ängsmark är i själva verket en del
  av brasilianska Amazonas skövlat för boskapsuppfödsel.
  Foto: Jenny Forsell

För övrigt innebär ett vegetariskt mål inte en tallrik fylld med bara isbergssallad...

/Jenny

Det är dags att förändra världen!

De flesta håller nog med om att världen kan vara en underbar plats. Men vi har säkerligen även fått erfara det motsatta. I världen finns mängder av problem, små som stora och ibland är det lätt att känna hopplöshet och pessimism när man tänker på det. Men faktum är att det inte hjälper något att deppa över det. Träna dig istället att se det med optimism och med en hoppfull inställning och låt din ilska och frustration till problemet leda till något positivt. Se det som en utmaning för dig och en chans att verkligen få betyda något för den här världen, att få ta ditt ansvar och göra en skillnad för världen.

På onsdagens lektioner hade vi i BibelOmvärld Mattias Jägerskog som gästföreläsare. Huvudfokuset för dagen kom att bli: Vilka lokala och globala problem finns i världen och hur ska dessa lösas? En hiskeligt stor fråga som man egentligen aldrig kan arbeta nog med eller komma fram till det slutliga svaret på. Det kändes väldigt nyttigt att få arbeta med denna fråga och som att man vid slutet av dagen var ännu mer motiverad att ta sitt ansvar och försöka göra en skillnad på sådant man tycker är fel eller orättvist i världen. Att göra det jag kan för att göra världen till en bättre plats. 

Vi började dagen med att via Facebook, twitter, SMS med mera fråga människor vi känner om ett globalt och ett lokalt problem i världen samt att själva fundera ut en del problem av olika slag. Efter en tid hade hela whiteboardtavlan fyllts med post-it-lappar med problem som sorterats i olika genrer. Sedan fick vi fundera på varför dessa är problem och eventuella lösningar. Av dessa frågor var lösningsbiten det svåra i det hela, men ändå något som var nyttigt att fundera över lite djupare för att kunna inse hur man som individ kan göra skillnad.

Ett par av de olika kategorierna av problem var Miljö, krig, segregation, våld, fattigdom, samhällsproblem o.s.v.

Foto: Andreas Davidsson

Vi människor fick som uppdrag att förvalta den här jorden med allt vad det innebär och därför har vi alla ett ansvar. Men det är viktigt att komma ihåg att vi alltid har Gud med oss och att vi utan Gud inte kan förändra och återupprätta den här världen.

Det är lätt att ibland tänka att ens egen insats inte spelar någon roll så länge inte världens mäktigaste människor inte ändrar sitt agerande. Men tänker alla så händer det ju inget. Det är viktigt att just du gör det du kan för en bättre värld och att du försöker smitta vidare detta till andra och peppa dina medmänniskor och inte tappar modet. Gör vi det så tror i alla fall jag att man förr eller senare kan få en rörelse i världen, att fler och fler försöker göra något åt de problem vi ser globalt och lokalt och bidra till en bättre värld. Men samtidigt är det viktigt att inse att man inte kan göra allt ensam, utan att vi gör detta tillsammans och även att Gud finns med och kan ge oss styrka i detta. Men kom ihåg att Gud inte är ute efter att du ska prestera, utan ser till ditt hjärta. Så det handlar bara om att vilja göra skillnad för världen och göra och förändra det man kan och har kraft till och inte känna prestationskrav.

Tiden är nu inne för att styra in världen på rätt riktning och ta itu med världens stora problem. Det är dags för ett uppvaknande och en ny generation människor som istället för att förstöra miljön, kriga o.s.v ska försöka motverka detta. För att det ska ske så behövs just du. Antar du utmaningen?

Glid i frid!

/Andreas Davidsson

Våld löser inte våld

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/kolumn-skicka-krigshetsare-pa-klimatmote_8491962.svd

"Se till att ingen lönar ont med ont. Sträva i stället alltid efter att göra gott mot varandra och mot alla människor" (1 Tess 5:15)

Året är 2013, men en sak har inte ändrats sen Paulus för snart tvåtusen år sedan skrev den bibelvers jag just citerat - alltför många ser fortfarande våld som lösningen på våld. Man kan tycka att USA borde ha lärt sig något av misslyckandet i Irak, som ju inte alls fått den fred och demokrati amerikanerna sa att de ville åstadkomma genom sin krigsföring. Nu vill de göra om samma sak i Syrien.

Jag är ingen expert och har långt ifrån alla svaren, men jag tror att en viktig nyckel om man vill lösa konflikter är att gå till botten med de bakomliggande orsakerna till att de uppstått. Jenny Nordberg har en intressant diskussion kring de verkliga motiven bakom konflikten i Syrien. Om hon har rätt i sin slutsats, vilket jag tycker låter troligt (det kan åtminstone vara en bidragande orsak, om än inte hela sanningen), har vi alla en möjlighet att förebygga krig och oroligheter genom att ge akt på hur vi förvaltar den värld Gud gett oss att leva i och ta hand om. Skulle hon ha fel har vi ändå allt att vinna och inget att förlora på att försöka, så varför inte börja bygga goda vanor redan idag?

Cecilia Carlid

...and he loves everyone

Allt för ofta verkar folk blanda ihop Gud och religion; att religionen faktiskt helt visar vem Gud är. Värt att komma ihåg är att religion egentligen är människans försök att på egen hand komma närmare Gud och som låten säger ”God will not be owned by religion”. Vi kristna kan ha hur fel som helst om allting (kolla bara på allt suddkludd i mina mattehäften), men det betyder inte att den Gud vi tror på har det. Gud är sanning; Gud är kärlek. Det är mycket i den här världen som vi inte förstår, men jag litar på att Gud trots allt har koll.

/Jenny

Dokumentären Home

Dokumentären HOME

Filmen inleder med harmonin i naturen, att allting hänger samman.

   Allting är beroende av vartannat och alla drar sitt strå till stacken.

   Men.

   Människans begär efter mer gjorde att hon utnyttjade systemet för egen vinning och tog ingen hänsyn till de andra som var beroende av systemet.

   Vi bredde ut oss och trängde bort naturen för att skapa vårt eget paradis på våra villkor.

   Faster and faster, säger de i filmen upprepade gånger i takt med korta intensiva filmklipp för att vi ska få en känsla av olust för vårt destruktiva samhälle.

   Till exempel kossor som föds fram i inhägnader liknande koncentrationsläger för att förse oss med kött.

   Dock en fascinerande bild är de ofantliga vidsträckta åkermarkerna för produktion av spannmål, men vad har det kostat att göra så?

   Befolkningen på Påskön, vars namn är Rapa Nui, har gått före oss och visat vad vi håller på att göra med vår jord. De utnyttjade alla sina resurser och dog ut, det är samma öde vi kommer gå till mötes om vi inte ändrar oss.

   20 procent av jordens befolkning använder 80 procent av jordens resurser, och 2 procent av jordens befolkning äger 50 procent av jordens rikedomar. Fast de som inte bidrar till detta förstörande får betala samma pris. Om inte högre, då det är deras länder som utnyttjas.

   Var och en i klassen fick säga varsitt ord om filmen och bl a sades: tung, frustrerande, OJ, helhetstänk.

   Isen på polerna smälter snabbt. Forskare säger att den kommer vara helt borta 2030, men det finns risk att den är borta år 2015, det är om 2 år.

   Så vad väntar vi på?

//Peter Isaksson

Några steg längre

”När jag gav de hungriga mat kallade man mig helgon. När jag frågade varför människor är hungriga kallade man mig kommunist.” - Dom Helder Camara (1909-1999, katolsk biskop)

När vi skulle göra arbeten på gymnasiet fick vi ofta höra att om vi ville ha höga betyg var ”varför-frågor” en bra grej eftersom det får en att tänka några steg längre. Av någon skum anledning verkar dessa frågor ge låga betyg i den verkliga världen. Vi ska helst bara bry oss så pass mycket att det inte påverkar oss i någon större grad. Jag säger inte att välgörenhet är dåligt. Det dåliga är att när man tar steget från välgörenhet till att verkligen kämpa för rättvisa är man helt plötsligt en knäppskalle eller rentav ”farlig för samhällsordningen”. 

I ett inlägg ner kan ni läsa om att vi gick på utställningen Mod Utan Gränser, som verkligen visar på hur svårt det är att göra gemensam sak med de mest utsatta. Majoriteten av personerna i utställningen hade jag aldrig hört talas om förut; en av personerna kunde inte ens ställa upp med namn. Samtidigt kan jag ibland läsa om hur diverse kändisar skänker enorma summor pengar till olika välgörenhetsprojekt (nej det är inte dåligt att ge av sitt överflöd) men när människor tar välgörenheten till en ny nivå verkar det plötsligt inte lika värt att uppmärksamma längre. Den är för obekväm och kommer för nära inpå. Den sortens välgörenhet, den att leva ut en kärlek som stör samhällsordningen, det är den man kan bli korsfäst för.

/Jenny

Mod utan gränser

Hej! 
Nu har en ny klass börjat  BibelOmvärld här på Mariannelunds folkhögskola och vi kommer att blogga om ditt och datt här de kommande månaderna.

I tisdags, andra veckan på utbildningen, var vi och en klass till på en intressant fotoutställning. Det är Kerry Kennedy - brorsdotter till John F Kennedy och ordförande för Robert F. Kennedy Center for Justice and Human Rights i USA - som skrivit en bok med titeln "Mod utan gränser" (Speak truth to power), där hon intervjuar 47 personer från olika delar av världen som på olika sätt gjort avtryck i historien i sin kamp för mänskliga rättigheter. Intervjuerna kompletteras av uttrycksfulla bilder tagna av Pulitzer pris-belönade fotografen Eddie Adams. Majoriteten av dessa porträtt finns uppförstorade i fotoutställningen med samma namn som boken. Denna utställning har visats på många håll i världen och här i Sverige. Den här sommaren har den kommit till Mariannelund och därför fick vi möjligheten att ta del av den.

Rasism, sexslaveri, tortyr, diskriminering, konflikter, förtryckarregimer - många orättvisor har dessa modiga människor bekämpat. Det är inspirerande att se dessa förebilder och läsa om hur de vågat stå upp för vad som är rätt, trots att de många gånger fått möta svårt motstånd. Vissa har genomlidit tortyr och förföljelse för sin övertygelse, men har ändå inte gett upp. Detta är en utmaning för oss alla - vågar vi stå för våra övertygelser även när det kostar på?

Cecilia

Foto: Emil Jonzon