Chokladens bittra bismak

Socker, kakaosmör, emulgeringsmedel, vaniljextrakt… Detta är vad man ser när jag kollar ingredienslistan på chokladkakan. Vad som inte står med är barnarbete, människohandel och ett kontrollsystem som inte fungerar, vilket allt som oftast är situationen där chokladens viktigaste ingrediens - kakao – produceras.

I Chokladens Bittra Bismak följer Miki Mistrati, dansk journalist, upp sin tidigare film The Dark Side of Chocolate, som handlar om exploatering och slavhandel med afrikanska barn inom kakaoindustrin. De stora företagen lovar att förbättringar skett med diverse projekt för att främja lokalbefolkningens rättigheter, men sanningen han möter på plats i Ghana och Elfenbenskusten ter sig annorlunda.

Bild från Chokladens Bittra Bismak

Det de får se är en rad påbörjade men övergivna projekt tex halvfärdiga skolor. De behövde inte ens leta efter problem för vart de än åkte så fanns dem.  Överallt mötte de besvikna lokalinvånare, barnarbetare som inte förstår det lokala språket, produktmärkningar som inte verkar stämma (ex. Rainforest Alliance och UTZ) och inte minst: Stora företag som Nestlé och Mars som faktiskt inte har någon som helst koll på hur saker i deras produktion sköts.

När ska vi konsumenter kunna njuta av en chokladkaka med gott samvete? När ska vi kunna lita på att produktmärkningarna verkligen håller vad de lovar?

Hett tips: Köp Fairtrade! 

/ Jenny & Klara 

Fairtradeambassadörer

Förra veckan gick vi en tvådagars utbildning för att få bli Fairtradeambassadörer. Lijleholmens folkhögskola var på besök och det var Samuel Ånfors från Fairtrade som höll i utbildningen.

Det var två intensiva dagar med mycket information och intressanta övningar.

Han började med att ge oss lite perspektiv om omvärlden. Det var inte så många som visste att det finns fler fattiga i Indien än i hela Afrika eller att så många som 90% av befolkningen har tillgång till rent vatten. Sen pratade han om historian bakom Fairtrade och varför det finns idag. Han hade många korta intressanta filmer att visa. Det var odlare och arbetare som berättade om vad fairtrade hade betytt för dem. Om du köper en vara som är fairtrademärkt vet man att arbetaren har haft en mänsklig lön och att kooperativet får bidrag som de måste investera i något bra. Exempelvis nya sjukhus eller skolor.

Andra dagen pratade Samuel om hur vi kan engagera oss som ambassadörer. Vi kan anordna events, ställa oss i affärer och servera bananer och svara på frågor m.m Vi lärde oss hur vi kan besvara kritik och fördelarna med Fairtrade jämfört med andra märken.

Alla verkade mycket nöjda med kursen. Vi tackar Samuel och Liljeholmen för två bra dagar.

www.fairtrade.se

/Johannes

Reportaget om oljan som blev en kamp för bläcket

De två frilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson tog sig den 28 juni 2011 illegalt över gränsen mellan Solmalia och Etiopien för att ta reda på sanningen om oljebolagens roll i den konfliktfyllda provinsen Ogaden. Fem dagar senare blev de gripna av etiopisk militär och en 14 månaders omskakande fängelsetid tog sin början.

”Efter en Kafkaartad rättegång dömdes vi till elva års fängelse för terroristbrott”, skriver författarna i baksidestexten.  ”Och vi var långt ifrån ensamma. I fängelset satt journalister och politiker som dömts på löpande band för att de inte hade gått i diktaturens ledband. Vår skildring förvandlades till en historia om bläck.”

I september 2012 blev Martin och Johan frigivna efter en lång och in i det sista oviss process och nu i september 2013 kom deras reportagebok ”438 DAGAR” ut, en bok som har undertiteln ”Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar”.

På 360 fängslande och mycket välskrivna sidor förmedlar de två journalisterna sin dramatiska och skakande berättelse. Den växlar smidigt och smart mellan flera fascinerande nivåer och har en nerv som bär genom precis hela reportaget, från första sidan till sista.

Boken handlar om politik och pengar, om det svarta guldets makt att samtidigt skapa rikedom och misär, om den cyniska och förnedrande behandlingen av de människor som bor där oljan ska utvinnas och därför måste bort från området med övergrepp och stora lidanden som följd.

Den handlar om de omänskliga förhållanden som råder i etiopiska fängelser och de ofattbara kränkningar av mänskliga rättigheter som en diktatorisk statsapparat regelmässigt och i stor omfattning tar sig rätten att utöva på de personer som av olika anledningar har satts i fängelse.

Den handlar om författarnas egen personliga resa att drastiskt och våldsamt förflyttas från frihet till fångenskap, från välordnat liv till kaos, från att vara rättighetskämpar för andra till att själva vara offer för rättsröta, juridiskt godtycke och storpolitiskt spel.

Och boken handlar framför allt om att till varje pris försvara och stå upp för mänskliga fri- och rättigheter, särskilt då press- och yttrandefrihet. ”Vi som journalister kan aldrig vara tysta om kollegor grips”, säger Martin Schibbye nu efteråt i ett panelsamtal om ”438 DAGAR” på Bok&Biblioteksmässan i Göteborg den 28/9.

”Det principiellt journalistiska i boken”, fortsätter han, ”är att vi inte kan nöja oss med den utrikesjournalistik som bara citerar ena sidan”. Försvaret för det fria ordet och journalisters rätt att rapportera även från stängda zoner har en oerhörd tyngd i boken.

”Vi har fått möjlighet att under 14 månader dela livsvillkoren med några av världens mest utsatta människor och vittna om det”, säger Martin Schibbye i panelsamtalet. ”Det bär både på en möjlighet och ett ansvar.”

”438 DAGAR” tar det ansvaret. Den är stark, engagerande och mycket angelägen. Jag har läst den med stor behållning och lade den ifrån mig både med tacksamhet till Schibbye & Persson för att de har skrivit den och med en förnyad övertygelse att kampen för mänskliga rättigheter måste fortsätta på alla tänkbara fronter.

”Vi har skrivit oss fria”, säger Martin Schibbye om de senaste tolv månadernas bearbetning av allt de varit med om. Hur underligt det än kan låta, lyckas de att i denna sin egen skrivandets frihetsprocess ta sina läsare med in i fångenskapen för några snabbt flyende lästimmar. Det är omskakande. Det känns som att tiden står still. Eller som att den aldrig tar slut.

Budskapet är kristallklart: Ordet har makt. Därför finns det hopp. Det visar denna berättelse om journalistikens villkor och vikt med osedvanlig kraft.

/Otto Rimås

Ytterligare tips: 

Lyssna gärna också på Jessica Gedins intervju med Martin Schibbye i SVT:s Babel den 8/9 2013. 

Läs gärna artikeln "Först nu känns det som att vi är fria" i DN 13/9 2013.
Köp boken, exempelvis här.

Foto: Otto Rimås

Några steg längre

”När jag gav de hungriga mat kallade man mig helgon. När jag frågade varför människor är hungriga kallade man mig kommunist.” - Dom Helder Camara (1909-1999, katolsk biskop)

När vi skulle göra arbeten på gymnasiet fick vi ofta höra att om vi ville ha höga betyg var ”varför-frågor” en bra grej eftersom det får en att tänka några steg längre. Av någon skum anledning verkar dessa frågor ge låga betyg i den verkliga världen. Vi ska helst bara bry oss så pass mycket att det inte påverkar oss i någon större grad. Jag säger inte att välgörenhet är dåligt. Det dåliga är att när man tar steget från välgörenhet till att verkligen kämpa för rättvisa är man helt plötsligt en knäppskalle eller rentav ”farlig för samhällsordningen”. 

I ett inlägg ner kan ni läsa om att vi gick på utställningen Mod Utan Gränser, som verkligen visar på hur svårt det är att göra gemensam sak med de mest utsatta. Majoriteten av personerna i utställningen hade jag aldrig hört talas om förut; en av personerna kunde inte ens ställa upp med namn. Samtidigt kan jag ibland läsa om hur diverse kändisar skänker enorma summor pengar till olika välgörenhetsprojekt (nej det är inte dåligt att ge av sitt överflöd) men när människor tar välgörenheten till en ny nivå verkar det plötsligt inte lika värt att uppmärksamma längre. Den är för obekväm och kommer för nära inpå. Den sortens välgörenhet, den att leva ut en kärlek som stör samhällsordningen, det är den man kan bli korsfäst för.

/Jenny

Bön för världen

Foto: Otto Rimås

BibelOmvärld arrangerade ett event i aulan på Mariannelunds folkhögskola i tisdags som hette Bön för världen. Denna händelse sker en gång om året på hösten. På denna kväll så får elever och lärare samlas och be för olika saker i världen.

Foto:Otto Rimås

Inför denna kväll hade BibelOmvärld granskat inom olika ämnen och hade olika stationer där man kunde läsa och få reda på vad som händer i världen.

Vi bad för alla världens ledare, mänskliga rättigheter, miljö, ämnet krig och fred, barnsoldater, flyktingar i världen och mycket mer.

/Aron och Elias

Guds rike är rött

Guds rike är rött

“Sluta göra det onda och lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt” (Jes 1:16-17). Gud vet vad han vill och han kommer aldrig att ge upp sitt rättviseideal. ”Så säger Herren: Håll er till det som är rätt och handla rättfärdigt, ty min hjälp kommer snart, min rättfärdighet skall segra” (Jes 56:1).

Guds hjärta bultar hett för rätten, hans puls slår oavbrutet för de svaga och förtyckta.  Det är ingen tvekan om att rättvisa är ett av de mest centrala inslagen i Guds tanke om hur vi människor ska leva med varandra. Det strider helt mot Guds väsen och karaktär att så mycket orätt och förtryck äger rum ibland oss. All orättvisa som dagligen sker i världen är ett hån mot Gud och hela hans tanke med skapelsen.

Därför vänder sig Gud kraftigt mot ojämlikhet, förnedring och alla former av svek. Han vill istället se rätten breda ut sig genom att vi människor väljer det goda framför det onda och ställer upp för de skyddslösa och exploaterade, de undanskuffade och marginaliserade. ”Människa, du har fått ve­ta vad det go­da är, det en­da Her­ren begär av dig: att du gör det rätta, le­ver i kärlek och tro­get håller dig till din Gud” (Mika 6:8).

Guds rike är Guds rättvisa förverkligad på jorden.

Guds rike är rött.

/Otto Rimås

Foto: Mikael Jägerskog