Tack för oss!

 

Nu är det slut för vår del som BibelOmvärld. Det är vår tur att gå ut i världen och använda alla våra nya kunskaper vi fått under hösten.

Detta är kursen man vill gå, skolan man vill gå på! Denna termin har varit den bästa i mitt liv. Jag har växt som människa och i min relation med Gud. Jag har fått vänner som jag aldrig kunnat drömma om. Jag har fått kunskap som jag kommer bära med mig resten av mitt liv, om alltifrån vilken sida man ska sova på för att sova bäst till tips och hjälp om att vägleda till och i tro. 

Tack för oss. 
Gå i frid och tjäna Herren med glädje!

Kram Rebecka

Foto: Otto Rimås

Insamlingen till Läkarmissionen

Under terminen har vi i Omvärld samlat in pengar till Läkarmissionen.
Detta har skett på bön för världen, adventskonserten, pantat burkar och genom andra gåvor.

Totalt blev det 10.726 kr!

Riktigt bra jobbat med tanke på alla andra insamlingar som också varit.

Vi har beslutat att dela upp pengarna till 4 olika projekt.

• Borrhål för brunn Uganda
• Fruktträd i Mocambique
• Kycklingar i El Salvador
• Vitaminer i Moldavien

Kan rekommenderas som julklapp till de som redan har i överflöd. 

//Johannes

Mahatma Gandhi

Mahatma Gandhi är mest känd för principen om ickevåld och var den första som tillämpande principen i den politiska världen. Han var oerhört principfast och ansåg att våld var något ont. Gandhi menade att man inte ens skulle tänka en ond tanke mot någon utan att allt man gjorde skulle vara för den andres bästa. Kan man eliminera merparten av de onda tankarna mot någon så minskar också risken för att våld skall uppstå.

Filmen som vi har sett skildrar Gandhis liv på ett oerhört välgjort sätt. Det är många som har hört talas om honom men inte vet vad han stod för eller gjorde. Filmen svarar tydligt på dessa frågor. Se den!

 

//Rebecca C

Förlåtelse

Förlåt. Så enkelt att säga, men ändå så svårt. Vi ber Gud om förlåtelse så ofta att vi inte kan hålla räkningen, men när det gäller andra människor verkar det vara så mycket svårare. Det finns så många diken att falla i. När det gäller att själv be om förlåtelse skulle jag nästan vilja kalla mig själv missbrukare, och med det menar jag inte att jag är så from och fin att jag alltid inser mina misstag och är genuint ledsen för dem, utan att jag ofta säger en massa strunt utan att tänka efter, ber om förlåtelse någon sekund senare, bara för att i nästa säga något dumt igen. Visst, jag kanske inte häver ur mig oförskämdheter och förolämpningar, men nog tappar ordet sin betydelse när man i det närmaste använder det som en ursäkt för att slippa tänka efter.

Jag tror stenhårt på förlåtelsen, att allt kan förlåtas och att man aldrig blir helt fri själv förrän man förlåtit. Hur fint det än låter att man av förlåter av ren princip tror jag att det lätt blir så att man faller i diket att man förlåter för snabbt, innan man är redo för det. Personligen tycker jag inte att det är någon höjdare att gå omkring och vara arg på någon så jag förlåter, men även om jag förlåter med munnen har jag inte alltid gjort det i hjärtat och då kommer det som gjorde ont bara ligga och skava än mer.

Bibeln talar om hur Gud förlåter oss och glömmer våra överträdelser, han kastar våra synder i glömskans hav, och visst ska vi försöka likna Kristus, men vi kommer aldrig att bli Gud. Man kan önska att förlåta var detsamma som att glömma, men jag tror att det snarare handlar om att acceptera det som hänt än att glömma det. ”Det finns saker vi inte kan påverka, men vi kan alltid påverka vilken effekt vi låter dem få på oss.” - Anthony Robbins

/Jenny

Within the eye of the storm

En palestinier och en israel.

Spänningarna och sammandrabbningarna mellan folkgrupperna har kostat dem båda en dotters liv.

Förut var hämnd en stark drivkraft för både Bassam och Rami, den förstnämnde palestinier och den andre israel. De kände ilska över den andra sidans vållande till dödade vänner och familjemedlemmar, och därmed sorgen och saknaden de måste bära. Ovilja att förstå den andra sidans historia av förtryck ökade klyftan mellan dem. Det faktum att de delar erfarenheten av att bli utslängd från sitt land tidigare i historien var inget som förenade dem precis. De hävdade enträget att landet var deras - bara deras.

Nu drivs de istället av att visa på att båda sidor har förlorat långt mer än att det är värt att fortsätta striden. För varje dag som går förlorar de båda bara ännu mer i form av dödade vänner och grannar, otrygghet och hopplöshet.

Rami och Bassam driver ett radioprogram där de pratar om veckan som gått, berättelser från vardagen från den palestinska inhägnaden och den israeliska sidan. Ett starkt inslag var när Bassam berättade om hur han under Israels Independence Day hade sett fyrverkerier på andra sidan muren och med glädje föreställt sig glada israeler fira sin högtid. Detta medan hans landsmän ilsket och med hat kastat förstulna blickar mot andra sidan, de som höll dem inlåsta dagen till ära.

Under filmens gång får vi följa Bassam i hans process att få staten att ta ansvar för att hans dotter sköts i huvudet på tom gata. Israel har aldrig tidigare gjort något liknande ansvarstagande för en palestinier.

I sitt engagemang att öka förståelsen mellan parterna får de möta mycket protester och ovilja att gå den andra sidan till mötes. Och de är själva öppna med att de ibland drabbas av motstridiga känslor. Men det finns ett plan där de båda sidorna kan mötas; sorgen över familjemedlemmar och vänner som blivit fråntagna sina liv i en tillsynes ändlös och meningslös kamp. Där finns förståelsen nära hjärtat. Sorgen är gemensam.

Vi får tro och hoppas att Bassams och Ramis drivkraft leder fler och fler till slutsatsen att ett möte på halva vägen och fred är en vinst för båda parter. Att acceptans och respekt för den andre leder till frihet och frid. Delad glädje är dubbel glädje.

/Anna

Within the eye of the storm - hemsida

Är hat förenligt med kärlek?

Marcus Birro är en minst sagt omstridd debattör. I sina krönikor i Expressen och sina  blogginlägg på på den kristna tidningen Världen idag tar han gång på gång upp frågor som de flesta har svårt att våga lyfta: han problematiserar porrens negativa inflytande, ifrågasätter att man i bekvämlighetens namn tar livet av barn genom abort och aktiv dödshjälp, uppmanar folk att se lidandet på samhällets botten och inte gå förbi, berömmer Livets Ord för deras insatser för svårt utsatta människor, lyfter fram förföljelsen av kristna i världen, kritiserar det politiska lapptäcke man på sina håll gjort kristendomen till, försvarar allas rätt till yttrandefrihet även om man har åsikter som bryter mot det politiskt korrekta etc.

Detta är obekväma frågor, saker som det är skönast att blunda för och försöka att inte tänka på. Att människor blir upprörda över det Birro skriver är därför inte särskilt förvånande. Många vill inte få sina samveten påminda om vad man borde förändra. Man vill slippa bli illa berörd av ondskan i världen. Men vi kristna borde tänka annorlunda. Vi borde inte blunda för detta. Vi borde inte bli upprörda över att frågorna tas upp. Ändå finns det alltför många även i våra kristna led som blir det.

Denna rubrik "Därför hatar vi Birro" är publicerad på Dagens Seglora, en liberalteologiskt inriktad svenskkyrklig sida. Det är Mattias Irving som på ledarbloggen i en rad personangrepp blandat med svordomar uttrycker hur förhatlig han anser Marcus Birro vara. Det märkliga i sammanhanget är att denne Irving också kallar sig kristen, precis som Birro, och har "Kärlek och kritik" som Dagens Segloras slogan.

Kan man verkligen säga sig representera kärleken och samtidigt öppet uttrycka hat? Hur ställer sig Irving till Petrus ord "Till sist, var alla ett i själ och sinne, visa medkänsla, älska bröderna, var barmhärtiga och ödmjuka" (1 Petr 3:8)? Hur är det förenligt med de hatiska ord han spyr ur sig?

Vad man också kan undra vilken definition Irving och hans medarbetare har på vad det innebär att vara kristen? Birro har enbart lyft fram frågor som Jesus och hans lärjungar tar upp i Bibeln. Om man i kyrkliga representanters ögon (flera av ledarskribenterna på Dagens Seglora är präster) blir förhatlig för att man lär ur Bibelns budskap, vilken grund har de då själva för sin tro?

Och hur reagerar du och jag? I den kristna tidningen Dagen ifrågasätter Birro det faktum att Svenska kyrkan stöder Dagens Seglora ekonomiskt. Om du är medlem där, vad tycker du då om att dina pengar stöder hatkampanjer mot andra kristna?

/en fundersam Cecilia Carlid

Tankar om icke-våld

Vi lever i en värld som i stor grad är präglad av våld i all dess former. I nyheterna kan vi läsa om misshandel, krig o.s.v. Jag tror att de allra flesta drömmer om en värld helt fri från våld. Däremot finns det många olika åsikter om hur man skulle kunna nå dit och om det ens är möjligt.

När man ser hur världen ser ut och hur den sett ut i alla tider är det väldigt svårt att kunna tro på en värld utan våld. Men jag tror att nyckeln till det är Jesus. Med honom blir det omöjliga möjligt och jag tror att det endast är igenom honom vi kan få en värld utan våld.

I det nya testamentet är visionen om Guds rike centralt och Guds rike innebär bland annat en värld utan våld och vårt uppdrag som Jesu lärjungar är att steg för steg införa Guds rike på jorden.

I processen att införa Guds rike på jorden tror jag inte att vi kan använda någon metod som inte hör hemma i Guds rike. 

Jag tror helt enkelt att vi, genom att leva ett liv präglat av icke-våld, kan ge en glimt av Guds rike. Detta innebär att aldrig ta till våld och att inte heller på något sätt stötta våld och militant verksamhet. Att stå emot våldet på alla sätt och vis och välja att alltid bemöta med en Jesuslik kärlek istället. Jag skulle på sätt och vis inte vilja kalla det för pacifism, då man inte är passiv utan aktivt bemöter våldet med kärlek. 

Det finns trots allt många situationer där man skulle kunna argumentera mot detta med Reinhold Neighbuhrs filosofi om "Kristen realism". Att det är rätt att göra det lilla onda för att förgöra det större onda. T.ex. att döda någon för att rädda livet på hundra eller till och med tusentals personer som denna person i sin tur skulle döda på något sätt och här finns många exempel på ledare och diktatorer genom historien. Detta innebär ju att färre dör och att färre far illa, men trots det anser jag inte att det är helt rätt. För våld är en handling som inte hör hemma i Guds rike och att använda den metoden tror jag gör att vi till slut uppnår något annat, att slutmålet förändras genom metoderna som inte hör hemma i det tilltänkta slutmålet. Jag tror även att våld föder våld. Du kan inte genom våld få slut på våldet. Du kan inte få en bestående fred genom krig. Du kan inte få slut på mord genom ett mord. Jag tror att det väcker hämnd, sänder en signal att våld är okej ibland och fortsätter den onda cirkeln.

Men genom att inte använda våld kan man argumentera för att man blir totalt överkörd och att man inte kan få stopp på det där stora onda som har våld som huvudmetod. Och utan Jesus tror jag att detta kan stämma. I Jesus har vi en kraft och ett beskydd. I honom kan vi bemöta våldet med kärlek som kan avväpna. Men jag kan varna för att man genom att inte ta till våld som försvar ändå kan få ta många smällar, men jag tror trots det att det är det rätta. När människor går emot det stora onda i kärlek och i Jesus tror jag att det kan ske ett under, att det onda kan falla utan att att blod spills.

Men självklart är det otroligt tufft. Speciellt i särskilt svåra situationer där det är otroligt svårt att vara stark nog att välja bort att försvara sig med våld. Självklart är det tufft att behöva ta smällar, men i Jesus kan man klara det. Genom att ha ett större mål i sikte, nämligen Guds rike. Genom att leva nära Jesus i en tät relation, i bön och i hans kärlek.

Glid i Guds frid, nåd och kärlek!

//Andreas