Förlåtelse

Förlåt. Så enkelt att säga, men ändå så svårt. Vi ber Gud om förlåtelse så ofta att vi inte kan hålla räkningen, men när det gäller andra människor verkar det vara så mycket svårare. Det finns så många diken att falla i. När det gäller att själv be om förlåtelse skulle jag nästan vilja kalla mig själv missbrukare, och med det menar jag inte att jag är så from och fin att jag alltid inser mina misstag och är genuint ledsen för dem, utan att jag ofta säger en massa strunt utan att tänka efter, ber om förlåtelse någon sekund senare, bara för att i nästa säga något dumt igen. Visst, jag kanske inte häver ur mig oförskämdheter och förolämpningar, men nog tappar ordet sin betydelse när man i det närmaste använder det som en ursäkt för att slippa tänka efter.

Jag tror stenhårt på förlåtelsen, att allt kan förlåtas och att man aldrig blir helt fri själv förrän man förlåtit. Hur fint det än låter att man av förlåter av ren princip tror jag att det lätt blir så att man faller i diket att man förlåter för snabbt, innan man är redo för det. Personligen tycker jag inte att det är någon höjdare att gå omkring och vara arg på någon så jag förlåter, men även om jag förlåter med munnen har jag inte alltid gjort det i hjärtat och då kommer det som gjorde ont bara ligga och skava än mer.

Bibeln talar om hur Gud förlåter oss och glömmer våra överträdelser, han kastar våra synder i glömskans hav, och visst ska vi försöka likna Kristus, men vi kommer aldrig att bli Gud. Man kan önska att förlåta var detsamma som att glömma, men jag tror att det snarare handlar om att acceptera det som hänt än att glömma det. ”Det finns saker vi inte kan påverka, men vi kan alltid påverka vilken effekt vi låter dem få på oss.” - Anthony Robbins

/Jenny