Reportaget om oljan som blev en kamp för bläcket

De två frilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson tog sig den 28 juni 2011 illegalt över gränsen mellan Solmalia och Etiopien för att ta reda på sanningen om oljebolagens roll i den konfliktfyllda provinsen Ogaden. Fem dagar senare blev de gripna av etiopisk militär och en 14 månaders omskakande fängelsetid tog sin början.

”Efter en Kafkaartad rättegång dömdes vi till elva års fängelse för terroristbrott”, skriver författarna i baksidestexten.  ”Och vi var långt ifrån ensamma. I fängelset satt journalister och politiker som dömts på löpande band för att de inte hade gått i diktaturens ledband. Vår skildring förvandlades till en historia om bläck.”

I september 2012 blev Martin och Johan frigivna efter en lång och in i det sista oviss process och nu i september 2013 kom deras reportagebok ”438 DAGAR” ut, en bok som har undertiteln ”Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar”.

På 360 fängslande och mycket välskrivna sidor förmedlar de två journalisterna sin dramatiska och skakande berättelse. Den växlar smidigt och smart mellan flera fascinerande nivåer och har en nerv som bär genom precis hela reportaget, från första sidan till sista.

Boken handlar om politik och pengar, om det svarta guldets makt att samtidigt skapa rikedom och misär, om den cyniska och förnedrande behandlingen av de människor som bor där oljan ska utvinnas och därför måste bort från området med övergrepp och stora lidanden som följd.

Den handlar om de omänskliga förhållanden som råder i etiopiska fängelser och de ofattbara kränkningar av mänskliga rättigheter som en diktatorisk statsapparat regelmässigt och i stor omfattning tar sig rätten att utöva på de personer som av olika anledningar har satts i fängelse.

Den handlar om författarnas egen personliga resa att drastiskt och våldsamt förflyttas från frihet till fångenskap, från välordnat liv till kaos, från att vara rättighetskämpar för andra till att själva vara offer för rättsröta, juridiskt godtycke och storpolitiskt spel.

Och boken handlar framför allt om att till varje pris försvara och stå upp för mänskliga fri- och rättigheter, särskilt då press- och yttrandefrihet. ”Vi som journalister kan aldrig vara tysta om kollegor grips”, säger Martin Schibbye nu efteråt i ett panelsamtal om ”438 DAGAR” på Bok&Biblioteksmässan i Göteborg den 28/9.

”Det principiellt journalistiska i boken”, fortsätter han, ”är att vi inte kan nöja oss med den utrikesjournalistik som bara citerar ena sidan”. Försvaret för det fria ordet och journalisters rätt att rapportera även från stängda zoner har en oerhörd tyngd i boken.

”Vi har fått möjlighet att under 14 månader dela livsvillkoren med några av världens mest utsatta människor och vittna om det”, säger Martin Schibbye i panelsamtalet. ”Det bär både på en möjlighet och ett ansvar.”

”438 DAGAR” tar det ansvaret. Den är stark, engagerande och mycket angelägen. Jag har läst den med stor behållning och lade den ifrån mig både med tacksamhet till Schibbye & Persson för att de har skrivit den och med en förnyad övertygelse att kampen för mänskliga rättigheter måste fortsätta på alla tänkbara fronter.

”Vi har skrivit oss fria”, säger Martin Schibbye om de senaste tolv månadernas bearbetning av allt de varit med om. Hur underligt det än kan låta, lyckas de att i denna sin egen skrivandets frihetsprocess ta sina läsare med in i fångenskapen för några snabbt flyende lästimmar. Det är omskakande. Det känns som att tiden står still. Eller som att den aldrig tar slut.

Budskapet är kristallklart: Ordet har makt. Därför finns det hopp. Det visar denna berättelse om journalistikens villkor och vikt med osedvanlig kraft.

/Otto Rimås

Ytterligare tips: 

Lyssna gärna också på Jessica Gedins intervju med Martin Schibbye i SVT:s Babel den 8/9 2013. 

Läs gärna artikeln "Först nu känns det som att vi är fria" i DN 13/9 2013.
Köp boken, exempelvis här.

Foto: Otto Rimås

China Blue

”De som inte jobbar hårt idag, får jobba hårt imorgon med att söka nytt jobb”

Dokumentären ”China blue” som skildrar Kinas jeansindustri upplyser oss om hur hemskt arbetarna har det för att ge oss ett par billiga jeans i affären. Den 1 timme långa dokumentären visade hur barn och kvinnor får jobba under fruktansvärda omständigheter på fabriker i städerna. 130 miljoner kineser flyttar från landsbygden till städerna för att kunna jobba på fabrikerna i takt med den globaliserade ekonomin.

Vi fick följa en tjej och hennes arbete på en jeansfabrik i Kina. Hon fick lämna sin familj som bodde ute på landsbygden för att kunna tjäna ihop pengar till familjen. På jeansfabriken får arbetarna jobba 7 dagar i veckan och får ibland bara sova 2 timmar per natt. Ledighet var inte att tala om.

Dokumentären visar hur de jobbar under stor press och blir de sjuka byts de snabbt ut och förlorar sitt jobb. Lönerna som de anställda får är extremt låg och ofta kommer lönen försent eller inte alls. Här finns inga rättigheter, inga minimilöner eller moral överhuvudtaget.

Anledningen till denna misär är att vi i västvärlden vill ha billiga jeans och att cheferna på jeansfabrikerna därför måste pressa arbetarna allt mer.

Dokumentären visar också ett annat perspektiv, nämligen mannen som har hand om fabriken och förhandlar med köparna om deras beställningar. Det var svårt att få en rättvis bild av denna man tycker jag. I första hand verkar han orättvis, omoralisk och lät sina anställda leva under hemska förhållanden. Han följde inga utav landets lagar när det gällde hans anställdas rättigheter, trots att han själv varit polis. Samtidigt märker man hur extremt pressad marknaden är. Konkurrensen är väldigt stor och priserna pressas hela tiden. För att fabrikerna ska kunna konkurrera på marknaden överhuvudtaget så måste dem gå med på lägre priser på jeansen vilket i sin tur leder till att fabrikerna drar ner de anställdas löner och villkoren försämras för dem. Fabrikens ekonomi och arbetarnas villkor går inte hand i hand. Fabriker som väljer att ha minimilöner och låter sina arbetare få sina raster och tillräckligt med sömn, dem fabrikerna har ingen chans på marknaden. Vi konsumenter vill ha så billiga jeans som möjligt och med bra kvalité och då ökar vi efterfrågan på dessa jeans. Men vi tänker inte på de arbetarna som är längst ner i kedjan och som påverkas av detta. Det blir som en ond cirkel där de fabriker som ger lägst löner till sina anställda får mest ordar och kunder. 

Jag blev chockad när jag såg den här dokumentären och fick se hur dåligt de anställda på fabriken har det. Jag blir inspirerad till att ta reda på hur jag kan skapa efterfrågan på jeans som görs under rätt omständigheter. Istället för att betala 1500 kr för ett par Replay-jeans där du bara betalar för märket så kan man lägga dem pengarna på ett par jeans som gjorts under schysta förhållanden. Hur ska vi kunna sätta stopp för detta fruktansvärda? Det finns såklart saker som går att göras åt saken. Som konsument kan man köpa jeans och andra kläder från märken som försäkrar att de är gjorda i bra arbetsmiljöer för arbetarna. Man kan också påverka affärer genom att öka efterfrågan av bra kläder. Affärer och företag har stor makt när de gäller vilka leverantörer de väljer. Men för att få en affär eller ett företag att vilja lägga tid på detta så måste vi konsumenter ligga på och visa varför det är så viktigt. Därför är en sådan här dokumentär bra för att inspirera konsumenterna till att försöka sätta stopp för detta.

/Olivia Wallengren 

Byt till eko

I en kommentar fick vi en länk till den här schyssta videon där Anders och Måns på uppdrag av Naturskyddsföreningen reder ut begreppen oekologiskt och ekologiskt, apropå hur bananas det är med besprutade bananer. Heja! 

/Jenny

Vilka är farligast - kristna eller ateister?

Många lever i tron att kristendom och religion i allmänhet är den främsta källan till krig genom historien och orsaken till flest människors onaturliga död i förtid. Detta stämmer inte alls. Robin Schumacher har på Christian Apologetics & Research Ministry publicerat en intressant sammanställning av hur många människoliv som gått till spillo i krig och diktaturförtyck under olika regimer och kan konstatera att religiösa krig bara står för 7% och fyra av dessa är islamiska. Alla övriga religioner, inklusive kristendomen, står sammanlagt för 3%. Detta medan ateistiska diktatorer som Josef Stalin, Mao Zedong m.fl. tagit livet av många miljoner vardera. Det här rättfärdigar förstås inte de felsteg som gjorts av människor som kallat sig kristna, men kristofober borde ändå få något att tänka på - vilket är egentligen farligast: kristendomen eller ateismen?

//Cecilia

När saker och ting går Bananas

Ett stort, stort företag som tänker att de anställda är små, små arbetare. Där har vi Dole Food Company. Dokumentärfilmen Bananas!* visar hur lite det går att bry sig om att människor som man har arbetsgivaransvar för har farliga arbetsförhållanden. Det är häpnadsväckande och fruktansvärt.

Advokaten Juan Dominguez, själv latinamerikan, tar på sig att stå upp för fruktarbetarna som jobbade för nuvarande Dole Food Company i Nicaragua på 70-talet och utsattes för det giftiga bekämpningsmedlet DBCP. Arbetarna vill stämma Dole och kräva dem på skadestånd för att företaget valde att fortsätta använda giftet till sina bananplantager trots att det förbjöds i USA . Detta gjorde att arbetarna drabbades av bl a sterilitet. Filmen dokumenterar rättsprocessen och vi får möta några av arbetarna och deras familjer. Mest får vi följa Juan i hans arbete att fälla Dole. Han liknar sin advokatfirma vid David och Dole vid Goliat. Och det är ungefär så det är. Det är den största rättsprocessen i sitt slag.

Frågor kring människovärde, storhetsvansinne, likgiltighet, oansvar, miljöförstöring och trovärdigt engagemang väcktes efter att vi sett filmen.

Kuriosa: I extramaterialet berättar regissören Fredrik Gertten om ett sammanträde med Doles ägare, David H. Murdock, född 1923. David har som passion att försöka leva till den höga åldern av 120 år och är vegetarian och frukterian. Fredrik kunde inte motstå att där och då vid sammanträdet påpeka att Davids anställda på bananplantagerna knappt blir över femtio år. Davids svar på det är okänt. Det är också okänt om David äter sina egna giftbesprutna bananer.

Tack gode Gud för Fair Trade-bananer. Och för bojkott av Dole-bananer.

//Anna

Enkelt, men inte lätt

Hej käraste kristna syskon, nu vill jag vända mig speciellt till er (ni andra får gärna stanna kvar ni också). Visst är det så att hela världen tillhör Gud; vi kan dra landgränser och till och med flytta dem genom överenskommelser eller krig. Vi kan köpa mark och i viss mån hindra andra från att vara där. Vi kan dra en linje i ett dubbelrum och säga ”Den här sidan är min och den där sidan är din”. Vi kan göra så mycket, men inga land- eller tomtgränser kommer att ändra på det faktum att det är Gud som har den absoluta äganderätten till allt, eftersom det är han som har skapat allt. Tror vi sedan att Gud är vår Fader erkänner vi samtidigt all världens befolkning som våra syskon. Då kommer min fråga: Varför ser vi det inte som vårt ansvar att ta hand om våra egna syskon? Vi ser utländska tiggare på gatan, men tycker att ansvaret ligger på deras ursprungsländer. Den absoluta utopin vore ju förstås att alla länder verkligen skulle ta hand om sin egen befolkning, men att fullkomligt strunta i våra syskon som har det svårt på grund av brister i ursprungslandet går stick i stäv med inte bara vår tro utan också mycket av det arbete vi bedriver. Vi skickar gärna pengar till människor som har det svårt i sina egna länder, men när de kommer hit vänder vi ryggen åt dem. Det är som om det blir för svårt att älska någon som kommer för nära inpå, när någon kommer så nära att det inte går att glömma ens för ett tag. Moder Teresa har sagt ”Att följa Jesus är enkelt, men inte lätt. Älska till det gör ont, och älska sedan ännu mer”. Tyvärr verkar vi bara tillåta oss själva att älska tills det känns gott inombords eller tills plånboken känns lite lättare, men vi är inte kallade att älska lite lagom utan att till och med älska våra fiender, göra gott mot de som hatar oss, välsigna de som förbannar oss och be för de som skymfar oss (luk 6:27-28). Är det för svårt, be Gud om hjälp.

/Jenny

Catfish

I förra veckan tittade klassen på dokumentärfilmen Catfish, vilken handlade om lögner i samband med nätkontakter. Den tog även upp vad som kan hända då en lögn utvecklar sig till oräkneligt många lögner att man till slut börjar tro att de är sanna medan de sårar någon annan.

  Internet som kommunikationsmedel är både ett smidigt och praktiskt sätt att kommunicera med människor över hela världen. En av de främsta fördelarna med internet som kommunikationsmedel är att det sparar tid då man kan nå människor snabbt och effektivt.

  Trots alla fördelar med internet finns det däremot många nackdelar också. Tanken att man aldrig till 100 % kan veta vem man kommunicerar med, vem som sitter framför den andra skärmen är något som inte många funderar över. De flesta tar för givet att den man tror sig kommunicera med också är den som befinner sig framför den andra datorn. Denna ovisshet kan utnyttjas då folk identifierar sig som någon annan och låter andra tro på den påhittade karaktären, vilket upprör och sårar människorna i fråga.

  Det var detta som hände Nev, huvudkaraktären i dokumentärfilmen. Han skickades mail och tavlor bland annat från en åttaåring tjej i Michigan vid namn Abby. Tavlorna föreställde porträtt av människor i det vardagliga livet och var egentligen en aning för avancerade för en åttaåring att måla. Däremot ifrågasatte aldrig Nev detta faktum eller någon annan information som familjen givit honom.  

  Under åtta månader lär Nev ”känna” en hel familj vars information till slut faller då Nev och hans vänner börjar kolla upp dem. Familjen visar sig inte vara den familj de utgett sig för, vilket sårar Nev då han fattat tycke för Abbys storasyster Megan.  

 

  Vad är det som får människor att ljuga för varandra över internet? I detta fall visade det sig att mamman Angela gett hela sitt liv åt att ta hand om sin mans två handikappade söner, vilka är helt beroende av henne. Dessutom hade hon lagt sina egna drömmar åt sidan för att göra plats åt familjen. Angela var med andra ord en mycket omtänksam person med ett stort hjärta även om hon funderade över det liv hon kunde ha levt om hon inte lagt drömmarna på hyllan. Det jag tror händer med en människa som tränger undan sina drömmar och slutar drömma, är att denna vill hitta något annat att fylla tomrummet i hjärtat med. Människor som inte är tillfreds med sin tillvaro fantiserar gärna och låter ibland fantasin bli tillräckligt stark att den till slut känns verklig. Nätet bidrar till att göra fantasin ännu mer verklig då det inte finns någon som med en gång kan lista ut vad sanningen är.

  Sedan tror jag också det kan ha att göra med att man vill ha bekräftelse från omvärlden att man existerar, vilket man kan få genom nätet eftersom kontaktnätet är väldigt utbrett. Däremot tror inte jag att en lögn kan fylla varken tomrummet efter drömmar eller bekräftelse. En fantasi eller en påhittat tillvaro kommer alltid inför sanningen att vara just det, påhittad. 

//Rebecca C